The Storm



There's this storm rolling in.
I know what it means.
It means that anything can happen.
Storms come and go in my life.
Sometimes I fear then so badly that I crawl up into a corner and shake like a leaf on a branch in a tree.
This time I'm not scared.
This time I'm welcoming the storm.
Because I know.
Storms come and go.
Just like the calm before the storm.
The mind seeks certainties.
But the only things we can be certain of are that everything changes constantly
and someday our bodies are going to die.
While the spirit continues towards new adventures.
The less I fear the storms that less they will hurt.
Everything will be all right.
We're safe.
You're safe.
I'm safe.
Hi, Mr Storm.
Fancy some coffee?
Tea?
Me?
Lets make love.
With that loving feeling.
You know.
The love that's worth fighting for.
The love for ourselves.
You can scream and make a mess in my kitchen.
But you should know one thing.
My days on the run are over.
I won't try to hide.
Or run away from whatever you're bringing to the table.
Bring it on, Mr Storm.
I will be there.
With all that I am.
I'll be present.
Love can be tough sometimes.
But it's still love.

Love
Mary

Love




Sometimes I feel completely awake.
I straighten up my back and posture, breathe in and in that moment of clarity the only thing I feel is Love.
The feeling that someone got my back.
The feeling that I'm safe no matter what.
No reason to be afraid.
No reason to worry.
Relaxed Happiness
and
Eternal Gratitude
for
everything
*
Love
Mary




Mänsklighet



Det är nåt otroligt vackert med mänsklighet.
Den ärliga mänskligheten som visar sig när vi vågar stå för de vi är med styrkor, svagheter, lycka och problem. 
Jag kan inte förstå varför det är så svårt att bara tillåta oss själva att vara så där trasiga som man är ibland.
Jag har så svårt för att visa mig svag inför andra. Jag vill inte ha andras medömkan, även om jag vet att det inte är det dom känner. Jag vill inte belasta andra eller mina vänner med mina problem eller mina tårar. Jag skäms för att jag mår dåligt när jag har det så bra vilket bara späder på mitt mindre underbara humör. Det finns inte en dag då jag vaknar upp och inte är tacksam för att jag har fått en dag till i livet, men samtidigt förstår jag de som ger upp.
Jag förstår de ger vika för de yttersta frestelserna för att bara slippa känna allt det nästintill ohanterbara inom en.
Jag förstår alkoholisterna, narkomanerna och de som tar livet av sig.  
Men, samtidigt kan jag inte ge upp. Jag kan bara inte.
Jag älskar livet även de dagar när jag gråter så hårt att jag nästan spyr.
Jag älskar mig själv och den möjlighet som livet är.
Det tunga molnet sänker sig över mig. Ögonlocken tyngs ner och mitt annars så stolta huvud sänks.
Stormen vill ta mig ut till havs och dra ner mig i djupet.
Det är dags att bli liten.
Så liten.
Men ack så stark.
Det är okej, hjärtat.
Du är inte ensam, älskade vän.
Jag finns här.
Jag står alltid vid din sida.
Du är inte ensam.
Du klarar det här.
Det vet du.
Du är starkare än nånsin kommer förstå.

Mary

RSS 2.0